För ungefär 1,5 år sedan gick jag till gymmet precis som vanligt. Jag körde ett tungt och tufft pass som jag brukade. Känner inte av något utan allt är som vanligt. Dagen efter kan jag inte gå. Knäna spränger av smärta och de går inte att få raka. De känns tjocka och svullna. Där började mina problem. In i väggen utan krasch pang eller boom bara som tagna ur luften, uppkomna från absolut ingenstans. Alltså Helt utan förvarning dök de bara upp och under det senaste 1,5 åren har det ena läkarbesöket avlöst det andra, jag har gjort massvis med tester, jag har gått hos en ortoped och rehabtränat hos en sjukgymnast. Kört stenhård rehab, dragit ned på tempot i min egen träning för att kroppen ska hinna med att återhämta sig. Jag har fått kostschema på saker jag bör och måste få i mig. Jag har kämpat med mitt liv för att kroppen ska bli bättre för att sedan hela tiden åka på bakslag efter bakslag och höra folk säga Du bara inbillar Dig..
Problemen dyker upp lite varstans i kroppen för att sedan försvinna, komma tillbaka eller hitta nya ställen att fästa sig vid. Främst leder. Jag verkligen älskar träning. Det är en del av mig av den jag är så detta året har varit ett av de jobbigaste i mitt liv. Jag har aldrig varit så frustrerad, arg, ledsen, lättretlig, förbannad, lätt till tårar, lätt till ilska. Lätt till alla sinnesstämningar man kan tänka sig. Visste inte ens att jag hade så många olika. Hela jag har varit ett enda vrak inombords. Tänk er själva att alltid ha ont, mer eller mindre. klart att de är frustrerande. Speciellt när ingen hittar något fel?? "Du är fult frisk Sofia" men kroppen visar något helt annat. Det går ju inte ihop. Allt är bara så diffust men det finns där..
Idag 1,5 år senare står jag här. Träningen går sjukt bra, bakslagen blir färre och jag bättre. Det konstiga är att problemen som bara dök upp över en natt börjar också försvinna. Visst känner jag av handleder, knän med mera men det är inte lika påtagligt längre. Jag kan ha både en och tre dagar utan problem och det är fantastiskt. Under hela den här processen har Ingen hittat några fel och folk har sagt att jag inbillar mig därför har jag liksom blivit tvingad att pröva allt som går. Varenda liten väg jag har kunnat hitta. Ändra träningsupplägg, kost, skor, tillskott, massage m.m. Jag har verkligen inte gett upp och det tror jag har gjort att jag faktiskt börjar bli bättre. Jag ljuger om jag säger att jag inte har varit nära för nära har jag varit så många gånger (och är det ännu, till och från) och tänkt att nu skiter jag i det här. Jag slutar träna även fast det är det bästa jag vet. Just för att jag orkar inte med fler bakslag men då finns det personer där som peppar och stöttar mig. Speciellt en tjej som är personlig tränare på sats där jag tränar. Utan hennes kostscheman, tips på vart jag kan vända mig ,råd, stöd och bara viljan att inte ge upp om mig trots allt mitt tjat och all min frustration. Jag vet att utan Carro hade jag inte stått där jag är idag, där jag faktiskt kan träna mina pass på en tuff och jobbig nivå och ändå kunna stå, gå och röra mig som jag vill. Jag vet inte om hon själv förstår hur mycket hon har hjälpt mig då ingen annan har brytt sig. Läkarna har sagt att det går över och sedan skrikit NÄSTA. De har verkligen fått mig att framstå som någon som bara är tramsig och inbillar sig vilket också har gett mig jävligt mycket dippar och dalar. Jag har känt mig så kass då ingen har trott på mig när jag säger att något är fel men så har aldrig Carro gjort. Hon har alltid brytt sig och som sagt aldrig gett upp och det betyder sjukt mycket för mig. Tack <3
Jag vågar fortfarande inte tro, helt fullt ut, att problemen är borta men jag känner själv att det är något som håller på att vända och det känns som om det verkligen är på tiden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar