Plötsligt händer det!

Det är så sant som det är sagt. Nu kanske man kan tro att jag vunnit på lotto eller fått den efterlängtade valp som jag så länge velat ha men nej så är inte fallet. Istället har jag för första gången, i mitt 25-åriga liv, fått uppleva att cykel-jävel-kedjan hoppade vilket resulterade i en och annan upplevelse. Det började med att jag växlade ned för att ta mig upp för kommande mördarbacke och plötsligt blev det väldigt lättrampat och ändå kommer jag ingenstans. Svisch, svoosch, sagt och gjort så ligger jag på marken och där kom dagens första F-ord. Inte ett utan det bara sprutar ut vill jag lova!

För er som inte vet håller jag nämligen på att gå en avvänjningskurs i fula ord. Från början var jag mycket pryd och min inställning till vissa ord var fin och jag använde dem aldrig åtminstone inte utan att byta färg från blekare än mjölk till rödare än blod.  Nu på senare tid och efter för mycket umgänge med människor som ofta svänger sig med dessa ord har den där pryda och oskuldsfulla tjej försvunnit. Inte bara lite utan totalt. Där av denna avvänjningskurs MEN dagar som dessa, liggande på marken omfamnad och ofrivilligt kramandes med en cykel,vars enda jobb skall vara att frakta mig hem, kom både ett och annat fram.

Jaha bara att resa på sig och på med jag-kan-själv-dräkten och försöka få rätt på kedjan vilket visade sig vara lättare tänkt än gjort. Efter många minuters fixande och trixande och en sjuhelsickes massa fula ord senare sitter kedjan på, dock inte på rätt ställe utan BAKOM alltihop. Jag står still och bara tittar på kedjan och känner hur hela kroppen förbereder sig på ett utbrott. Tankar som flyger runt i huvudet är om jag ska försöka lugna mig själv, hur ska jag lugna mig själv och framför allt är det någon idé att lugna mig själv?  NEJ blev svaret och nu jäklar brister allt.  Alla dess ramsor ni kan tänka er flyger ur min lilla mun. Cykeln står inte längre upp utan ligger tillbaka på marken dock inte av egen kraft utan av en jävligt arg Fia vilket resulterar i fina rivsår på bena, vilket jag inte är i stånd att bry mig om då. Cykeln får utstå allt som jag under de senaste månaderna stängt inne.  Det slutar med att jag sitter i gräset andfådd av mitt raseriutbrott, förvånad över min kraft och bara stirrar på cykeln. Känner en viss lättnad och bara tycker att det var skönt att ingen människa gick förbi för gud vet vad jag hade gjort med den stackarn då? Av mitt adrenalin att döma hade jag nog jagat den runt halva stan och förmodligen slutat inlåst någonstans, gungandes i en vit tröja.

När jag lugnat mig klurar jag vidare på om det kanske inte är bättre att jag sväljer den där förbannade jag-kan-själv-attityden vilket jag också gör och ringer efter hjälp. När hjälpen kommer står cykeln fint på marken som om inget hade hänt där jag hyfsat sansat grejar lite försiktigt med den.  Jag har lärt mig att en del saker mår bäst av att inte berättas!