Jg ligger i min säng.. Stirrar ut i ingenting. Det har blivit så mörkt
nu och temperaturen har sjunkit flera grader på bara några veckor.
Sommaren kom och gick i en blinkning. Det gick alldeles för fort. Som
vanligt. Mörkret kryper närmare och världen krymper. Sådär som den gör
när sommar går mot höst, när höst går mot vinter. Det är sorgligt nu.
När mörker är det enda som väntar. Det känns kyligt på nått vis och
ljuset känns så fjärran. Som om det aldrig skulle komma tillbaka.
Det känns så tomt i sinnet. Så kallt. Ensamt. Jag vill ut. Bort. Bort
till ingenting eller kanske bort till allt. Jag är så öppen men ändå
så stängd. När man släppt ut allt det som gör ont ja då känns det som
ett stort öppet sår, ett stort svart hål. Jag är så sårbar och jag vet
det för att det känns. Hur då känns? Jo det gör ont. Det känns i hela
hjärtat, i varenda millimeter av kroppen. Det bultar, bränner och
svider inombords. Jag tror inte riktigt man kan förstå mig. Jag är
svår. Jag vet inte riktigt hur det blev såhär. Hur jag hamnade här.
Men här är jag, en melankolisk sörja. Det går inte att riktigt
formulera, komponera eller ens strukturera allt som jag egentligen
känner. Det är ett virrvarr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar