Vissa människor drar på sig en förkylning då och då. Jag får depressioner istället. Små som stora. Det konstiga är att jag känner symptomen och jag vet när den smyger sig på. Hela min kropp skriker och skickar ut varningssignaler när den är pågång. Ändå kan jag inte parera och undvika den. Jag kan heller inte hantera den. Det är märkligt. Så van men ändå så oerfaren.
Jag har många gånger tänkt att nu ger jag upp. Nu gör jag det bara. Hur svårt kan det vara? Det är väl bara att lägga sig ner, vänta på att bli överkörd, vänta på det där berömda ljuset som sägs blänka fram igenom tunneln eller så väntar man på att bli upplockad?Ja vad som egentligen. Plockar någon upp mig så är det bra, om alla låter mig ligga kvar så går det bra det också. Känner liksom att det inte spelar så stor roll vad som händer längre. Jag har tappat all gnutta av ork. Livet just nu är som en enda sörja. Alla färger har blandat sig till en grå massa. Det går liksom inte att urskilja något. Tomt, kallt och grått ändå lyser solen och termometern visar 26 grader. Visst är det ironiskt! Det där med att överleva dagen är jobbigt och rätt så svårt men med tanke på att jag skriver här så gör jag förmodligen något rätt. Jag är ju fortfarande här..
Häromdagen såg jag ett citat "Den man bryr sig om lagar man" Jag har tänkt mycket på det. Jag är bra på att laga men det handlar alltid om någon annan. Det är alltid någon annan men det är aldrig jag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar