När jag skriver här så skriver jag inte för att folk ska förstå, bry
sig, ta till sig, undra, eller fundera över varför och/eller vad som
pågår i min hjärna. Jag skriver helt för min egen skull. För att
undvika att hela jag drunknar i intryck och tankar. För det är just
precis så det känns ibland. Som att jag om vartannat tyngs ned ömsom
kvävs i takt med att tankarna läggs på hög. Den ena avlöser den andra
och aldrig tycks jag få vila utan det är en ständig kamp om att hålla
sig över ytan. Flytande. En ständig jakt på luft.
Fan vad det kan vara jobbigt emellanåt. Har ni tänkt på att livet
ibland är så skoningslöst. Det bara far förbi i en rasande fart och
dumpar skit över en likt en fågelskit som faller från skyn och
splaschar rakt i huvudet vid ett alltid lika ovälkommet tillfälle. Är
det en slags prövning? En prövning för att se hur mycket belastning en
människa klarar av under en livstid? Är det så att någon just nu
sitter och bevakar mitt liv, likt en spelfilm, nedsjunken i en soffa
glufsandes ur en skål med popcorn. Kanske skrattar någon till mina
skämt och gråter till mina tårar och efteråt säger att detta var en av
de bästa komedi/drama/tragedi-filmer hen sett.
Ibland känns det faktiskt så, som att jag styrs i livet likt en marionettdocka.
Jag har lagt väldigt mycket av händelserna i mitt förflutna bakom mig
men i vissa situationer som händer här och nu har de en förmåga att
krypa fram och göra, egentligen ganska så simpla, händelser till
rejäla känslostormar. Det är en smula jobbigt tycker jag. Lite så är
det för mig just nu. Jag intalar mig att det kommer gå över, precis
som allt annat, men jag känner också att den här känslan är lite
annorlunda från alla andra vanliga och igenkännande känslor jag annars
alltid känner. Det känns faktiskt precis som att någon annan styr och
jag spelar med. På andras villkor lever jag ett liv som inte alltid
känns som mitt.
- Men ta tillbaka det då, säger någon
- Det är inte så jävla lätt, svarar Jag..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar