färdats i en tunnel utan slut och sökt efter ljus men inte hittat ut.
Jag har vandrat som i ett vakum på en kravfylld väg utan att varken
veta ut eller in, vad jag heter eller vem jag är. Saker och ting har
gått på autopilot och jag har levt på genom ett skal utan att
egentligen orka bry mig värst mycket.
Idag har något rest sig inuti. Jag känner det så tydligt nu. Kanske en
värdighet för att jag vågade? En slags ny tydligare och djupare
självrespekt? En brytpunkt som kommer av att jag säger nej. Det är
inte alltid så lätt att vara tydlig. Inte när man är som jag som har
lätt för att älska hela världen. Jag älskar alltid för mycket och jag
faller alltid för djupt, för hårt och för fort. Aj vad det kan göra
ont. Då menar jag kring det mesta i livet. Jag är en tjej som lägger
så mycket värderingar i allt. Jag tänker om allt, överanalyserar tills
det är så analyserat att allt bara ligger i spillror framför mig.
Sådant ger mycket blåmärken men inga sår stannar förevigt. Bara dess
ärr och av dem blir man stark.
Jag är egentligen väldigt glad för mitt liv. För allt som rasat.
Fallit. Dignat ner som ett löv i håret eller splaschat som en
fågelskit i ansiktet. För allt jag tagit mig ifrån, för allt som nu
sakta faller på plats. Långsamt. Mjukt. Hårt. Det är mycket som
landar. Mycket jag förstår. Nu står jag med motljus i dörröppningen.
Jag är som typ på väg in. Utan förbehåll den här gången. Jag sänker
garden, läger mig ner och slutar kriga nu. Det är så förbannat skönt
den där dagen man slutar överleva, den där dagen man fattar att man
redan är framme förlängesedan räddad. Att man inte längre behöver föra
en kamp. Att det går bra att bara leva...
Där är jag nu. Min tanke är att hitta mig själv. Den där tjejen jag
tappade bort i vintermörkret. Stoppa det där kravfyllda vandrandet.
Leva i dagar utan prestation. Det är dags att bara vara jag. Att följa
mina brödsmulor och hitta hem..
Vi pussas, Kraamas och bara är..
❤️
Denna text skulle kunnat ha varit skriven av mig nästan tror jag.. Fast inte lika bra!
SvaraRaderaDet har länge känts som du själv skriver att jag tappat mig själv. Antingen känner jag en stor smärta eller så känns det ingenting och man bara flyter med i allt utan att tänka riktigt och allt bara paserar. Egentligen ska jag vara den som bryr mig om andra och vill allas bästa men nu orkar man knappt ta hand om sig själv, vet inte riktigt vad man ska ta tag i eller vad som är bäst för en själv att göra.
Att säga Nej är något man måste göra för sitt egna bästa ibland, lätt att skriva men att göra det, det är en helt annan sak men när man väl kommer dit kan det lösa mycket och man kan kanske lägga något bakom sig.
Har läst väldigt mycket du skrivt om ditt liv här och det finns ingen tvekan alls om att du är en otroligt stark person Sofia! Saker du tagit dig igenom och som ligger bakom dig och stärker dig nu. Du må vara 157 cm över marken ;) ..men du är större och starkare inom dig och har större hjärta än väldigt många andra! Den egenskapen är guld värd idag som världen är. Följ dina brödsmulor, skratta lite på vägen och hitta sen hem! Du är en så fin person så det kan bara vänta fina ting för dig!