Det kommer om natten..

Varje natt vaknar jag av att jag inte får någon luft. Jag öppnar mitt
fönster och andas förtvivlat in den kalla luften. Snabbt drar jag
efter andan och jag tar ett djupt andetag och känner hur mina lungor
fylls av luft och jag slungas tillbaka till livet. Jag sluter mina
ögon och andas och så kommer tårarna. Det där jävla tårarna. Salta och
kalla rinner de ner för mina kinder och jag känner hur de bränner fram
från mina blå ögon.

När jag står där i kylan med våta kinder är allt jag kan tänka på hur
trött jag är på att gråta. Jag är trött på alla tårar som singlar ned
för mina kinder. Jag är trött på att vakna av att jag gråter. Jag är
trött på att vara ledsen men Jag vet inte hur man blir glad längre.
Har ingen kraft att skratta, ingen kraft att le. Dagarna går och jag
med dem men det finns inget där. Det som ska göras blir gjort, men jag
kan komma på mig själv att vara mitt uppe i det men jag minns inte hur
jag påbörjade eller hur jag ens kommit dit jag är nu. Jag blir rädd
för jag tar livet föregivet. Lever på men utan inlevelse. Av alla
solstrålar som kämpar för att ta sig fram så vinner alltid skuggorna.
Smärtan jag känner inuti har börjat krypa ut och när jag känner på min
kropp så är den öm och den gör ont. Jag försöker le och mena det men
allt jag känner är falskhet. Jag är inte äkta längre, inget är..