Man kan inte vara nere med en ballong...

Man tänker hela tiden att successivt ska allt gå mot det bättre. Om man bara andas lite långsammare, lättare. Om man bara skrattar och ler lite mer. Om man bara tar ett steg till. Stannar upp, andas, tänker och tar djupa andetag så löser sig allt.  Det funkar i teorin, men som vanligt funkar inget i praktiken. Därför halkar man tre steg tillbaka istället och går med vingliga ben framåt som på den sköraste av linor. Ett andetag till och du kommer närmare friheten på den andra sidan. Ett snedsteg och du faller, faller, faller. Utan skyddsnät som fångar upp Dig, Mig, oss och det är detdär ständiga faller och slaget mot marken som gör så himla ont. När jag faller så tänker jag. "Fia, detta har Du varit med om förut. Det är samma början och det kommer, med all sannolikhet,  få samma slut. Alla tecken, alla ord liknar varandra. Vaknar NU, öppna ögonen och se vad Du har framför dig innan det är försent.. För Du vet hur det känns. Bromsa nu, dra i spaken förhelvete innan Du slår Dig sönder och samman!" Men nej! 

Rädslan får en att krackelera. Gör hellre ingenting än någonting fel. Jag menar det kan ju blir bra bara jag stannar och härdar ut. Då kommer jag synas,då kommer de se mig. Identiteten flagnar och jag vet inte längre om jag  är fiktion eller fakticitet. Allting tycks smälta samman medan jag bara faller itu. Det hänger inte ihop det ser jag, men de är vad som händer. Det är fakta. Finner ingen somhelst styrka att fortsätta dagarna till ända, utan avslutar plötsligt allting i förtid. Sådant som aldrig inträffade förut. Gör nya löften men bryter dem och sväljer den ångest som bubblar upp till ytan gång på gång. Ja vet allt jag gör fel men jag står bara still, tänker att jag måste ändra mig. Det är som ett gift och det känns som det gör mig handlingsförlamad och jag hatar mig själv för att det blivit såhär. Man kan inte skylla saker på andra även  det känns som ALLT är andras fel. De äter av mig och min förmåga att alltid finnas där, kvar oavsett vad. Och jag mitt dumma jävla pucko låter dem! 

Har insett att jag blivit lurad. Av dig, av mig, av denna bisarra omgivning. Trodde aldrig att jag skulle bli det mer..