Idag var sista gången på ÄSE! Nu ska jag tydligen klara mig själv. Kunna stå på egna ben och ta mig igenom livets terräng helt av egen maskin. Känns som jag blivit utslängd mitt i skogen helt utan både karta och kompass. Bara jag, mitt eget vanliga förvirrade jag. Hur ska jag klara det här?! Jag vet att jag har rumpan ner och näsan opp och på det sägs man kunna komma långt men jag vet inte. Idag vet jag inte. Allt känns så skrämmande och stort och jag känner mig liten och rädd. Rädd för vad som ska hända med mig nu. Nu står jag här på mina pinniga ben redo att möta världen. Det känns som att jag ska gå av i en enda vindpust.
Jag antar att det är här i denna stund som jag väljer min väg. Väljer om jag ska klara det eller inte. Jag är utslängd i det stora och jag måste försöka. Försöka klara det men just nu känns det tungt. Kanske känns bättre imorgon eller längre fram. Kanske är jag starkare än jag tror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar