En dag ska väl jag också lära mig att det är dags att sluta vara rädd..

Jag är rädd för så mycket saker. Rädd för att göra andra illa, rädd för att såra, rädd för att jag inte ska duga till. Rädd för att bli ensam, rädd för att ingen ska tycka om mig. Ja ni ser. Listan kan göras väldigt lång. Idag började jag i en ny klass. Helt ensam utan någon. Kände mig så liten, inte alls bra. Jag vet att jag egentligen är bra, jag är snäll och jag bryr mig om andra men idag kände jag mig bara rätt dålig, liten och en aning rädd. Jag är bra på att ljuga också men nu ska jag vara ärligt. Jag kände mig jävligt rädd.. Ganska patetiskt egentligen. De är bara människor precis som jag men i stora sällskap blommar jag inte ut, jag krymper mig så liten som det bara går och gömmer mig. Varför håller jag på? Blir trött på mig själv men ändå känner jag att det är svårt att göra något åt det..MEN jag tog mig igenom första dagen och vem vet..kanske är förändring en smula bra i längden? Jag vet inte vad jag tror men jag har bestämt mig för att inte ge upp nu. Hur rädd jag än känner mig.

Nu ska jag ta en promenad och sen blir det gymmet. Min favoritplats här i världen...

Hej på er!

Tillbaka till mina, alldeles egna rutiner

Var ett bra tag sedan jag egentligen skrev något här. En bild är så mycket enklare än att behöva uttrycka sig i ord. Ibland är det allt jag orkar. Att lägga upp en bild på något som egentligen inte är så speciellt underhållande. Jag vet att jag är bra på att skriva. Skriva på ett underhållande sätt om allt knasigt som händer i livet som Sofia men under ett litet längre tag har jag inte haft den energin. Att skriva underhållande och få andra att le för det är svårt när man själv aldrig ler. Nu blev det plötsligt himla deppigt men ta mig för vad jag är. Jag är en tjej med mycket upp och nedgångar i det lilla humöret och säkert är jag inte ensam om det men ibland kan det bli en smula jobbig. För andra runt om men inte minst för mig. Just nu känner jag inte för att lämna ut mig totalt och därför kan vi ju prata om något annat som kanske rutiner?

Ja nu är sommarjobbet över för den här gången. Det har varit fint och jag har fått nya fina vänner och jag har fått 86 mil på cykel i mina ben :D PÅ åtta veckor cyklade jag 86 mil i regn och rusk, i sol och vind. Jag kämpade, slet, svettades, frös, svor, ja nu var det kanske inte riktigt så dramatiskt men ni fattar. Jag cyklade i ur och skur helt enkelt. Härligt att ha ett jobb som man kan cykla till men det är faktiskt skönt att det är över för denna gången. Kommer säkert jobba lite extra men det kommer bli bra. Nu äntligen får jag gå tillbaka till mina rutiner igen. Skola, mat och träning på ett sätt som jag vill ha det. Som jag har längtat. I höst blir det skolan igen. Nytt program och nya människor. Jag hoppas att det kommer bli kanon. Träningen kommer ändras om en smula och lika så min kost. Nu har jag ett mål och vi får se hur det går med de. Känner mig taggad inför hösten även om jag inte riktigt gillar kylan så känns det ändå bra där längst i i maggropen. Vi får se hur länge den känslan stannar.

Ta hand om er där ute och ta hand om de ni tycker om. Plötsligt kan de bara försvinna..
PS: Jag kommer sakna Dig så jävla mycket...

Instagrammar mig en smula

Skickat från min iPhone

Om det här ändå vore jag!

Skickat från min iPhone

Vart Du än befinner Dig, har Du en famn för Mig?!

Skickat från min iPhone

1957

Skickat från min iPhone

Det som sker, det sker!

Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag? Nej det är ingen vanlig dag för det är Fias enda lediga dag, hurra, hurra HURRA! Det firar jag med att sova länge (läs längre än till klockan 05.15, det vill säga Länge= si sådär 8.30) Det är bara en dag men jag ska utnyttja den till max. Så dää så!

Nu blir det frukost och sen träning. Vad som händer sen, Ja de spörs!

Tankebry och vägskäl

Idag var sista gången på ÄSE! Nu ska jag tydligen klara mig själv. Kunna stå på egna ben och ta mig igenom livets terräng helt av egen maskin. Känns som jag blivit utslängd mitt i skogen helt utan både karta och kompass. Bara jag, mitt eget vanliga förvirrade jag. Hur ska jag klara det här?!  Jag vet att jag har rumpan ner och näsan opp och på det sägs man kunna komma långt men jag vet inte. Idag vet jag inte. Allt känns så skrämmande och stort och jag känner mig liten och rädd. Rädd för vad som ska hända med mig nu. Nu står jag här på mina pinniga ben redo att möta världen. Det känns som att jag ska gå av i en enda vindpust. 

Jag antar att det är här i denna stund som jag väljer min väg. Väljer om jag ska klara det eller inte. Jag är utslängd i det stora och jag måste försöka. Försöka klara det men just nu känns det tungt. Kanske känns bättre imorgon eller längre fram. Kanske är jag starkare än jag tror.  

Skickat från min iPhone

Du sa inget här är givet för sådant är livet!

Skickat från min iPhone

Jag lyckades!!

Skickat från min iPhone