Tiden tickar på och nu är det mörkt ute. Jag är ensam hemma och vågar inte lägga mig.Sjukt egentligen..men är bara så rädd för mörkret och vad som finns där i. Tydligen är det inget som försvinner trots att man blir stor, växer och blir äldre. Det är konstig det där, allt man ser när man blundar. Allt blir så mycket mera otäckt då fast ändå så vågar jag inte titta heller. Det är liksom läskigt bådadera. När det är mörkt känner jag mig inte trygg. Känner mig som den femåring som bullrade upp en mur av gosedjur runt sig kröp upp mot väggen,gråtandes i tysthet, med ansiktet inåt gömd i två täcken, ibland fler och hoppades att hon skulle överleva till morgonen. Det är så konstig med mig, så stor och stark på dagen men så liten mitt i natten. Det sitter kvar och jag undrar om det någonsin kommer försvinna. Ja alla har vi våra rädslor och vi hanterar dem olika. Jag drar täcket över huvudet, blundar och hoppas att morgonen kommer snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar