Never thought that I was weak, always thought I could get hurt pretty bad, still get up on my own two feet...

Stanna kvar, stanna kvar någon minut. Jag har något att säga. Jag såg det inte komma, ingen varning. Det förändrades så snabbt. Jag försöker le men jag har inte råd. Det kostar för mycket. Jag kan inte lova någonting längre. Jag kunde ha varit så mycket men det kommer aldrig vara tillräckligt. Nu vet jag att jag förlorade för väldigt längesedan och kanske förlorade ni mig också. Jag försöker skrika för att allt ska lätta men det händer inget. Brända lungor, en bitter smak. Ljuset bleknar och dagen slutar. Idag har jag inte varit stor. 

Oh and if I had a brain I'd be cold as a stone and rich as the fool..

Vissa människor drar på sig en förkylning då och då. Jag får depressioner istället. Små som stora. Det konstiga är att jag känner symptomen och jag vet när den smyger sig på. Hela min kropp skriker och skickar ut varningssignaler när den är pågång. Ändå kan jag inte parera och undvika den. Jag kan heller inte hantera den. Det är märkligt. Så van men ändå så oerfaren. 

Jag har många gånger tänkt att nu ger jag upp. Nu gör jag det bara. Hur svårt kan det vara? Det är väl bara att lägga sig ner, vänta på att bli överkörd, vänta på det där berömda ljuset som sägs blänka fram igenom tunneln eller så väntar man på att bli upplockad?Ja vad som egentligen. Plockar någon upp mig så är det bra, om alla låter mig ligga kvar så går det bra det också. Känner liksom att det inte spelar så stor roll vad som händer längre. Jag har tappat all gnutta av ork. Livet just nu är som en enda sörja. Alla färger har blandat sig till en grå massa. Det går liksom inte att urskilja något. Tomt, kallt och grått ändå lyser solen och termometern visar 26 grader. Visst är det ironiskt! Det där med att överleva dagen är jobbigt och rätt så svårt men med tanke på att jag skriver här så gör jag förmodligen något rätt. Jag är ju fortfarande här.. 

Häromdagen såg jag ett citat "Den man bryr sig om lagar man" Jag har tänkt mycket på det. Jag är bra på att laga men det handlar alltid om någon annan. Det är alltid någon annan men det är aldrig jag... 

I don't know if I'm scared of dying but I'm scared of livin' too fast, too slow..

Och så var det dedära med att tänka. Inte lite eller lagom utan
alldeles för mycket. Men det är ingen idé att streta emot eller
försöka springa bort utan jag har lärt mig att det är likabra att
agera ut det, att tänka alla tankar fullt ut. Ibland är det jobbigt
och då kommer tårarna men efteråt känns det liksom lite lättare.
Rymligt och luftigt, lätt och stort. Just nu känns det just så,
rymligt och luftigt, lätt och stort och jag är precis i mitten av det.
Jag är i det och det känns bra. Jag är här och nu, i tanken. I
verkligheten. I nuet.

Det pussas vi på tycker jag!

Häj! ❤️

All I want now is a white light moment..

Det går en vind över vindens ängar,
det fladdrar till i en tyllgardin.
Och jag ska skriva en sommarvisa
med sol och blomdoft i melodin... Och med det sagt går vi idag in i
vår andra sommarmånad, Juli. Jag är nu inne på min andra jobbvecka av
åtta och ärligt talat så är jag helt, totalt slut.. Redan! Det är ett
sjukt högt tempo och det känns som jag ska gå sönder. Både emotionellt
och fysiskt men mest på känslornas plan faktiskt. Har aldrig gråtit på
jobbet innan, det har jag lyckats med nu. Tankar, känslor, intryck all
over the place. Jag åker en karusell styrd och driven av känslor.
Hejsansvejsan vad det går undan i svängarna..

Med detta sagt önskar jag alla en fin Julimånad! På återseende!

Fred ut! ❤️