Goodnight stars, goodnight air goodnight noises everywhere..

Jag tänker väldigt mycket, varje dag. Tror jag lägger mer tid på tankar och reflektion än de flesta andra. Ibland, eller allt som oftast, känns det som om jag drunknar, drunknar i mitt eget virriga inre. Kanske är det just därför som jag har problem med att fokusera rätt. Fokusera på bra och snälla tankar istället för de onda, destruktiva. Att släppa alla tankar som inte gör en nytta, utan onytta. Saker som egentligen inte har värde för vem man är, men vilket man (Jag) tror när jag är mitt uppe i det. Det är INTE utseendet som definierar vem jag är. Jag måste lära mig att jag duger oavsett mina "defekter" som oftast bara jag ser men fokuserar väldigt på. Vad gör egentligen en blodådra på "fel" ställe, ett munsår eller en arg-rynka mellan ögonen om hundra år? Inte ett skit! Men framförallt vad gör dessa "defekter" idag?! Egentligen ingenting. Absolut ingenting. 

Nu sitter jag här igen, ensam, lyssnar på podd. Andas djupt och låter tankarna segla iväg. En efter en... För jag har lärt mig just det, att våga låta tankarna komma, för det är okej men sen måste jag låta dem segla bort, lika snabbt som de kom. Dock är det SÅ svårt, så jävla svårt, men En dag kommer jag också bli fri, Gud som jag längtar! 

Vi ler, kramas och säger Godnatt! 

Try to make a fire burn again..

Jag har förlorat alla visioner
Dom ligger gömda under… jag vet inte vad
Jag har lockats bort av främmannde toner. 

Jag har gett mej åt drömmar och melankoli
Och vaknat upp naken i gruset
Jag har skrikit efter frälsning
Jag har sjunkit ner i apati
Jag har hört bruset
Av ett bortglömt hav
Som ingen längre kan hitta
Där på dess stränder
Där vill jag sitta

Jag har sökt ibland molnen
Jag har offrat mitt blod på heliga stenar
Jag har gömt mig på billiga hotell
Och försökt bli av med det
Som allting försenar
Men en morgon var jag ute igen
På jakt efter en vän
Och jag såg som enda vinning
En kyss på din tinning

Under askan glimmar glöden
I all vilsenhet
Finns vägar bort från döden
I alla nederlag
Finns hopp för bittra öden
Nu vill jag se dig le igen
Snart kan du nog se igen
Bara du torkar dina tårar

I Lost you along time ago..

Jag minns knappt senast jag kikade in här. Jag har egentligen behov av att skriva men det senaste har allt varit så mörk att jag inte riktigt vågat dela med mig. 

Du förstår Jag är rädd för mig själv och mina tankar. De skrämmer mig och ibland känns det som att jag inte har någon kontroll över dem eller mig. Låter förmodligen helsnurrigt men hey that's me. Den snurrigaste tjejen i stan. Jag tar patent på det! Jag har glömt bort hur det känns att leva varje dag utan rädslor. Utan en enda tanke över att vara så jävla rädd, rädd för precis allt. När jag var yngre så var jag inte rädd. Jag träffade människor i min närhet, var dag, som jag borde varit livrädd för men jag trotsade dem. Jag gjorde saker som skulle skrämt upp vem som helst, men inte mig. Fröken kavat. Vart har hon tagit vägen? Flickan med fräknar av livets motgångar. Vart är du? För jag saknar Dig och ditt mod. Jag behöver Dig. För jag vill inte vara rädd mer.