Det är dags att vara lite.. Typ rädd
Om sig själv! Bädda ned mig, vara tyst! Nu samlar jag ihop mig, jag har nyss förstått hur det är! Nu sorterar vi. Vi rör inte ner allt i samma gryta. Vissa saker är jobbiga nu. Och andra saker är jättebra..Det är mycket som landar. Faller på plats. Mycket jag förstår men Jag tänker ta tid på mig. Vara nogrann. Hård.
Rafsa ihop håret. Mig själv...
Stänga luckan i magen, typ glipan till känslosjälen.Ytterligare en brytpunkt. Något som rest sig innuti. Kanske en värdighet. En slags ny tydligare och djupare självrespekt. Och jag är så glad för mitt liv. För allt som faller på plats. Långsamt. Mjukt. Hårt. För allt som tidigare rasat. Fallit. dignat ner som ett löv i håret. Splaschat som en fågelskit i ansiktet.
Nu står jag med motljus i dörröppningen. Jag är som typ på väg in. Utan förbehåll den här gången. jag slutar kriga nu. det är så förbannat skönt den där dagen man slutar överleva, den där dagen man fattar att man redan är iland, förlängesedan räddad. Att man inte längre behöver föra en kamp. Att det går bra att bara leva...
Jag känner mig modig som följer mina brödsmulor. Jag hittar hem men det går sakta
Skickat från min iPhone
